Sagan om de aningslösa

Under ett par veckor har jag nu följt instagramkontot Aningslösa Influencers som med viss finess upplyser om de CO2-utsläpp influencers (en person med förmåga att påverka potentiella köpare av en produkt eller tjänst genom att marknadsföra eller rekommendera artiklarna på sociala medier. Exempelvis Isabella Löwengrip.)  skapar genom sina flygresor.

Detta sker genom att en skärmdump från influencers eget konto delas tillsammans med antal ton CO-utsläpp för exempelvis en resa till Dubai.

Aningslösa Influencers opinionsbildande har nu fått till följd att användare börjar ifrågasätta och kommentera influencers flygvanor.

En av de som fått ta emot kritik är Isabella Löwengrip, efter hon skrivit om att hon skulle börja flygpendla till New York. Löwengrip bemötte kritiken på sin blogg och menade på att hon inte alls är aningslös – utan att hon bara inte vetat hur hon ska göra långsiktigt. I inlägget skriver Löwengrip också att hon ska anställa en CSR-ansvarig och för att bli mer hållbar.

Ett steg i rätt riktning.

Samtidigt är det märkligt att en person som i över ett decennium på uppdrag av ohållbara branscher som flyg-, kosmetika- och modeindustrin uppmanat sina följare till att konsumera produkter och tjänster från dessa inte funderat närmare på vilka effekter det skulle få för planeten om alla skulle ta efter hennes vanor.

Fler influencers har nu reagerat på Aningslösa Influencers budskap.

Linnéa Claesson är orolig för att man lägger för stor vikt vid individens ansvar och att det finns en övertro på konsumentmakten och menar att man inte kan avkräva unga influencers på analysen. Istället borde miljö- och klimatfrågan skötas av radikala politiska beslut.

I denna fråga håller jag absolut inte med Linnéa Claesson.

Tvärtom är det just därför Aningslösa Influencers behövs – för att upplysa och opinionsbilda i de sociala kanalerna där Naturvårdsverkets rapporter inte når fram och presentera fakta på ett sätt som både influencers och deras fans kan ta till sig av.

Kanske kan initiativ som Aningslösa Influencers leda till ett och annat uppvaknande bland influencers och bidra till att deras följare ställer högre krav på både influencers medvetenhet om hållbarhet.

Än viktigare kan de ställa krav på att företagen i kulisserna som använder influencers som budbärare blir hållbara.

Till optimismens försvar

I valrörelsen 2018 tillämpade ledande politiker och opinionsanalytiker skiftande pessimistiska adjektiv om den parlamentariska situation som sannolikt väntade i utfallet efter att medborgarna och demokratin haft sin process.

Efter en höst med fler talmansrundor, sonderingsuppdrag, statsministeromröstningar och slutligen en uppslitande skilsmässa mellan allianspartierna finns nu 131 dagar efter valet slutligen en regering på plats.

Regeringen möjliggörs därtill av en överenskommelse om 73 punkter mellan Centerpartiet och Liberalerna och regeringspartierna Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det har tydligt framgått i medierna att inget av partierna i uppgörelsen egentligen är helt nöjd.

För de borgerliga partierna i överenskommelsen var alternativet en minoritetsregering där Sverigedemokraterna skulle ha fått ett direkt inflytande.

Oavsett om en sådan regering inte hade förhandlat med Sverigedemokraterna är sannolikheten stor för att den i likhet med i andra parlament i Europa där högerextrema partier tagit plats skulle ha anpassat sina politiska förslag till Sverigedemokraternas agenda för att få igenom sina förslag.

Detta var för två av Allianspartierna inte ett alternativ och öppnade för den överenskommelse som nu sett dagens ljus.

Men vad hände egentligen med Alliansen och kan det vara så enkelt att ett riksdagsmandat mindre än de rödgröna kunde få det att knaka i fogarna?

En kort analys är att Reinfeldt möjliggjorde Alliansen genom att (till gammelmoderaternas förtret) förflytta tyngdpunkten i Moderaterna mot den liberala mitten. När Moderaterna och Kristdemokraterna nu under den senaste mandatperioden åter rört sig tillbaka till positionerna de hade innan Alliansen bildades var sprickan kanske redan ett faktum?

Överenskommelsen som nu genomförts av de fyra mittenpartierna och det jag främst tror möjliggör den är en gemensam strävan efter ett samhälle som präglas av öppenhet, medmänsklighet och tolerans samt en fri press och starka institutioner för kultur och demokrati.

Det vill säga motsatsen till nationalistiska och konservativa värden som skulle driva Sverige i en auktoritär riktning vilket en regering som är beroende av Sverigedemokraterna sannolikt skulle medföra.

Sölvesborg är ett svenskt exempel på detta. Kommunen styrs sedan efter valet 2018 av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det nya styrets värdegrund synliggörs genom kraftigt minskade anslag till kultur och demokrati i kommunens budget – en fjärdedel av anslagen till studieförbunden i kommunen har skurits ner, anslagen till Folkets hus verksamhet har minskats och utrymmet för demokratin har reducerats genom krympta nämnder med färre förtroendevalda och sänkt partistöd.

Samtidigt vill styret satsa 200 000 kronor på ett ”nationalistiskt nationaldagsfirande”.

Nu står det med den nya regeringen klart att Sölvesborg inte kommer att bli en nationell modell.

Trots den parlamentariska situationen var strävan och visionen om en liberal demokrati från de fyra mittenpartierna större än de meningsskiljaktigheter som annars vanligtvis delar dem.

Det är inte märkligt när valet står mellan att sträcka ut handen till meningsmotståndare i frågor om skattesatser, rot- och rutavdrag, entréavgifter till museer, familjeveckor eller att stå inför en helt annan utveckling där kultur, demokrati och medier och rättigheter för minoritetsgrupper i förslag efter förslag och budget efter budget försvagas och tillintetgörs.

Risken är då att vi en dag vaknar upp och undrar vad som hände.

Att en sådan utveckling nu motverkas är till optimismens försvar.

För ett hållbart Järfälla

Jag har en ny hemsida och har beslutat mig för att börja blogga om mina tankar och reflektioner igen. Denna gång om hållbar utveckling, miljö och klimat, energi, innovation och kultur – lokalt och globalt.

Den 1 januari 2019 började den nya mandatperioden – och med det påbörjade jag också mitt nya politiska uppdrag som 2:e vice ordförande i Tekniska nämnden i Järfälla kommun för Miljöpartiet de gröna.

Valet av parti var inte särskilt svårt – 2015 valde jag att gå med i Miljöpartiet eftersom att jag bedömde att de gröna är det parti som har en politik för och vill driva på för hållbar utveckling med förnybara energikällor, fossilfria transporter, cirkulär ekonomi och innovation.

Jag ser fram mot att börja arbeta med det nya uppdraget men processen som lett fram till det har inte varit helt självklar.

Jag arbetar heltid som kommunikationsstrateg på en arbetsplats med högt tempo och periodvis flera resor i tjänsten. Min fritid som utgörs av återhämtning med promenader i Järvafältets naturreservat, kulturliv och träning är något jag värnar och håller av.

Detta uppdrag kommer att ta mer av min värdefulla tid och energi – så varför väljer jag att ta mig an det?

Jag valde att engagera mig för att ta steget och gå från att vara en medborgare som har synpunkter på det som påverkar min vardag till att försöka förändra tillvaron omkring mig utifrån de värden jag tror på:

  • att skapa ett hållbart och cirkulärt samhälle med fossilfria energikällor och transporter utan utsläpp som påverkar människor, miljö och klimat negativt
  • att göra det enkelt att förverkliga sina idéer genom entreprenörskap, företagande och innovation
  • att stimulera kunskap och bildning genom satsningar på skola, akademi och kultur

Jag ser fram mot att ge mig ut på resan som fritidspolitiker och att lära mig av det som sker under färden.

Fortsättning följer.

Emanuel Alvarez