Till optimismens försvar

I valrörelsen 2018 tillämpade ledande politiker och opinionsanalytiker skiftande pessimistiska adjektiv om den parlamentariska situation som sannolikt väntade i utfallet efter att medborgarna och demokratin haft sin process.

Efter en höst med fler talmansrundor, sonderingsuppdrag, statsministeromröstningar och slutligen en uppslitande skilsmässa mellan allianspartierna finns nu 131 dagar efter valet slutligen en regering på plats.

Regeringen möjliggörs därtill av en överenskommelse om 73 punkter mellan Centerpartiet och Liberalerna och regeringspartierna Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det har tydligt framgått i medierna att inget av partierna i uppgörelsen egentligen är helt nöjd.

För de borgerliga partierna i överenskommelsen var alternativet en minoritetsregering där Sverigedemokraterna skulle ha fått ett direkt inflytande.

Oavsett om en sådan regering inte hade förhandlat med Sverigedemokraterna är sannolikheten stor för att den i likhet med i andra parlament i Europa där högerextrema partier tagit plats skulle ha anpassat sina politiska förslag till Sverigedemokraternas agenda för att få igenom sina förslag.

Detta var för två av Allianspartierna inte ett alternativ och öppnade för den överenskommelse som nu sett dagens ljus.

Men vad hände egentligen med Alliansen och kan det vara så enkelt att ett riksdagsmandat mindre än de rödgröna kunde få det att knaka i fogarna?

En kort analys är att Reinfeldt möjliggjorde Alliansen genom att (till gammelmoderaternas förtret) förflytta tyngdpunkten i Moderaterna mot den liberala mitten. När Moderaterna och Kristdemokraterna nu under den senaste mandatperioden åter rört sig tillbaka till positionerna de hade innan Alliansen bildades var sprickan kanske redan ett faktum?

Överenskommelsen som nu genomförts av de fyra mittenpartierna och det jag främst tror möjliggör den är en gemensam strävan efter ett samhälle som präglas av öppenhet, medmänsklighet och tolerans samt en fri press och starka institutioner för kultur och demokrati.

Det vill säga motsatsen till nationalistiska och konservativa värden som skulle driva Sverige i en auktoritär riktning vilket en regering som är beroende av Sverigedemokraterna sannolikt skulle medföra.

Sölvesborg är ett svenskt exempel på detta. Kommunen styrs sedan efter valet 2018 av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Det nya styrets värdegrund synliggörs genom kraftigt minskade anslag till kultur och demokrati i kommunens budget – en fjärdedel av anslagen till studieförbunden i kommunen har skurits ner, anslagen till Folkets hus verksamhet har minskats och utrymmet för demokratin har reducerats genom krympta nämnder med färre förtroendevalda och sänkt partistöd.

Samtidigt vill styret satsa 200 000 kronor på ett ”nationalistiskt nationaldagsfirande”.

Nu står det med den nya regeringen klart att Sölvesborg inte kommer att bli en nationell modell.

Trots den parlamentariska situationen var strävan och visionen om en liberal demokrati från de fyra mittenpartierna större än de meningsskiljaktigheter som annars vanligtvis delar dem.

Det är inte märkligt när valet står mellan att sträcka ut handen till meningsmotståndare i frågor om skattesatser, rot- och rutavdrag, entréavgifter till museer, familjeveckor eller att stå inför en helt annan utveckling där kultur, demokrati och medier och rättigheter för minoritetsgrupper i förslag efter förslag och budget efter budget försvagas och tillintetgörs.

Risken är då att vi en dag vaknar upp och undrar vad som hände.

Att en sådan utveckling nu motverkas är till optimismens försvar.

Lämna en komentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.